Det märks så tydligt hur mycket jag utvecklas som människa. Hur mycket jag lär mig från dag till dag, lära mig att använda färdigheterna från DBT. Som idag. Hela dagen har jag tyngts av en ångest, men en ångest som jag lyckats hålla på en okej nivå. En ångest som inte tar över och förlamar mig. Trots den har jag lyckats aktivera mig. Främst har jag läst bloggar i min iPhone. Jag har hittat massa nya bloggar att följa. Vissa som är sådär magiska och kickar igång min lust att leva. Min lust att fortsätta kämpa så jag också kan få ett såntdär riktigt liv. Inte det här halvlivet med sjukersättning och terapi.
Jag har också skrivit klart ett brev och börjat på ett nytt. Läst ytterst lite i Flickan under gatan som påverkade mig väldigt negativt, någonting jag skrev om i min bokblogg. Dagen i sig har väl inget känts speciellt… värd om jag nu skall använda mig av tonårsslang eller vad fan det nu är. Jag har inte riktigt lyckats göra så mycket vettigt, men jag har ändå levt. Fortsatt existera, och det kära vänner, är ett förbannat stort steg för mig.
Jag skall skriva lite i de andra bloggarna nu och sedan hjälpa Sofia med hennes ögonbryn, men sedan, efter det, skall jag sätta mig på balkongen med bubbelvatten, kofta och bok och plöja några sidor innan läggdags. Det kallar jag att göra det bästa av situationen.
FAC 