Tjockiskläder

Fick 1000 spänn av mina föräldrar att handla kläder för, och nu är jag nyss hemkommen från tjockis-kläder handling. Känner mig riktigt nöjd. Om än fet som fan.

Och så neråt igen

DET BÖRJADE SÅ bra. Jag kom upp av mig själv vid tio. Drack kaffe och rökte på balkongen och tog sedan en lite längre sväng med  hundarna. När jag kom hem hade jag fått post. DBT-enheten skall börja ha pengar från mig igen. Är mitt frikort redan slut, eller vad fan det nu heter?
Ställde mig på vågen. Har gått upp 1,3 på en vecka. Jag vet ju varför. Det är bara så jävla svårt att hålla mig från godis och skit när alla runtom mig äter skiten. Måste bli bättre på det. Måste. Skall ställa om min plan på Viktklubb. Ändra så att det gäller från idag. Orkar inte med dessa jävla nedgångar. Om folk skall äta skit här tänker jag gå ifrån dem. Gömma mig någonstans. Anstränga mig till 110 att inte att inte falla för frestelsen.
Skall leta upp massa bilder också. Bilder på snygga tjejer med kroppar jag vill ha. sätta dem överallt. Speciellt på kylskåpet. Se om det hjälper mig att hålla mig ifrån skiten. Det måste helt enkelt funka.

Jävla fetto-Mana.

fattie goes thin

Fetto

SITTER UTE PÅ balkongen med Bennie. Tog mig inte iväg till FTn idag. Istället har jag städat balkongen. Sett till att jag haft tankarna på annat håll.

DET HÄR MED vikten har börjat bli ett riktigt helvete för mig. Ställde mig på vågen för en stund sedan och mitt BMI ligger på 29,8 eller någonting sånt. Nu måste jag skärpa mig. Ta tag i det här. Jag orkar liksom inte.

Fail

JAG TOG MIG inte iväg till terapin idag. När jag stod framför spegeln och sminkade mig insåg jag att inget smink i världen skulle lyckas ta bort alla dessa skavanker i ansiktet. Det är täckt med stora, röda, söndertrasade finnar och så ful som jag känner mig idag har jag nog aldrig gjort tidigare.
När jag sedan försökte hitta kläder och fick bevis på hur mycket jag verkligen gått upp i vikt pallade jag inte mer. Ringde till K och vi gjorde flertalet övningar, men jag tog mig aldrig iväg. Nu har jag i läxa att göra en kedja över det som hänt.

Allmänt bös

Har kollat på Efterlyst med Sofia – och lite Bennie. De senaste dagarna har jag maniskt följt vad som uppdateras om Växjö-morden på Flashback. Det är som att jag inte kan slita mig från ämnet, från kvinnan. Det som hänt henne berör mig och jag känner förtvivlan. Det är så tragiskt allting. Nu hoppas jag innerligt att hon får den hjälp hon så uppenbart behöver.

—

Känner mig nedstämd och irriterad just nu. Ledsen av någon anledning och jag vet inte alls varför. Vill gömma mig någonstans och inte komma fram förrän jag känner mig starkare.

Dött kadaver förvandlas till Manson och Hitler

Värsta effektiva morgonen! Efter att ha varit ute med hundarna tog jag en dusch (!!!) och tvättade abret på min skalle som mest såg ut som ett dött kadaver (nu ser det mest ut som någon skum blandning mellan Manson och Hitlers hår).
Jag har till och med sminkat mig och känner mig nu mer eller mindre presentabel. Hittade en tröja Bennie glömt som faktiskt sitter bra på mig fastän jag blivit så äckligt fet. Så sorry, din tröja är en keeper. I alla fall tills jag gått ned i vikt. Vilket jag skall göra. Typ nu.

Nu sitter jag som vanligt under fläkten i köket och dricker en hallon- och blåbärs smoothie. Plus kaffe såklart. Känner mig mer än redo för terapin faktiskt. Ibland sker det under minsann.

En ovanlig måndag morgon

Jag är vaken och uppe ur sängen. När Sofia väckte mig var första tanken att dagen blir mycket längre och jag hinner mer om jag går upp nu, istället för önskan att vilja somna om igen, sova vidare. Det om något visar på hur mycket bättre jag mår nu än för bara några veckor sedan. Det är så otroligt skönt att faktiskt vilja leva och ha en önskan om att utnyttja dagarna till fullo istället för att bara längta efter sängen.

Igårkväll skrev jag klar min lista med mål. Det blev ganska många mål och nu skall jag bara försöka skriva dem i ordning. Mamma kommer hit vid halv ett och tillsammans skall vi cykla till DBTn. Det är första steget mot att ta mig till DBTn själv. Igår kändes det jobbigt att behöva cykla, men idag känns det bra. Dels ger det mig vårkänslor och dels är det bra för mig med lite motion. Behöver komma igång med det och få ned vikten.

Jag klarar så mycket på egen hand

Jag har liksom fått nog nu. Den störda sidan i mig skall inte få så stor plats i mitt liv någonsin igen. Jag vägrar!

De senaste veckorna har det gått framåt. Sedan det konstaterades att jag återigen hamnat i en depression har det liksom gått framåt istället. Jag identifierade tecknen på depressionen och började sedan kämpa allt fan jag orkade. Ätit bra frukost, tvättat mig och allmänt försökt sköta hygienen, tagit långa och sköna promenader med hundarna, validerat mig själv och andra och helt enkelt kört slut på mig själv. I torsdag låg jag däckad i sängen större delen av dagen.

MEN. Det har liksom hjälpt. Ingen höjd dos av antidepressiva har behövts, jag har klarat det på egen hand. Sobril har jag inte tagit på flera veckor och Stilnoct vet ni nog alla att jag är fri från. Jag tänker inte ljuga – det går nog inte en enda dag utan att jag längtar efter att bli sådär… hög och underbar. Att ingen annan såg mig som underbar är typ skitsamma. Just då. För jag mådde i alla fall bra som fan och klarade precis vad som helst. Kändes det som i alla fall.

Imorgon har jag terapi igen och läxan tills dess är att skriva upp mina mål. När jag precis börjat DBT fanns det inte många mål. Tre stycken tror jag. Och att må bra för min egen skull var ingenting jag kunde tänka mig. Jag ville må bra för andra, må bra för de som bryr sig.

Nu är det ett halvår sedan jag skrev på mitt första kontrakt och målen… det finns så många fler. Dessutom vill jag må bra för min egen skull. Jag förtjänar det. Mår jag bra så blir jag dessutom en mycket bättre människa och jag orkar engagera mig i andra. Jag ser en mening med att må bra, förutom den att mina nära slipper oroa sig så mycket.

Jag märker själv hur långt jag kommit på den här tiden. För en månad sedan hade jag aldrig kunnat tro att det faktiskt skulle vända. Att jag skulle börja må bättre. Var och varannan dag gapade jag om att jag ville sluta på DBTn och att ingenting funkade för mig. Nu är det helt annorlunda. Mycket beror på antispykotikan som tagit bort de värsta hallisarna och psykossymptomen. Om jag bara hade tagit mig själv på allvar lite tidigare kanske jag inte skulle ha mått så överjävligt under så många år. Att tänka så känns ändå idiotiskt. Nu är nu och nu är som det är. Jag har lärt mig massor och kommer lära mig ännu mer. Mycket, mycket mer. Det gäller bara att fortsätta kämpa och ha målen i sikte.

Litteratur = sann glädje

Jag sitter i sängen. Sovrummet har blivit min nya favoritplats sedan antipsykotikan börjat verka och jag inte längre är skräckslagen för att ”de” skall komma och ta mig (tidigare höll jag mig borta från sovrummet så mycket jag kunde och satt helst inne i köket och tryggheten där).

Mamma och pappa var här förut. Vi pratade en hel del om böcker och jag frågade om jag inte kunde få lite pengar för att köpa ett par pocket. I år jag har liksom inte ens haft råd att handla någonting från bokrean. De sade att jag fick handla för 150 spänn och efter att ha lagt till 50 spänn själv kunde jag klicka hem fem stycken. Känns underbart. Börjar ju få tillbaks läsglädjen mer och mer. Som att Mana börjar återuppstå inom mig, istället för det där förstörda monstret som hade makten över mig i drygt sex månader. Fem underbara nya böcker liksom! ❤